Såg ett avsnitt av dokumentären om Glada Hudik-teatern i måndags. Hela historien är ju bara så underbar. På en intern SPV-dag var Pär Johansson där och föreläste. Det är han som dragit igång allt. Han spred sådan glädje och värme när han pratade om sin utvecklingsstörda ensamble. I nästa avsnitt av dokumentären åker de till NY för att spela sin uppsättning Elvis. Det komiska är faktiskt att Stefan och jag flög med samma plan som de hem från NY. Ni kan tänka er att vi fick bra underhållning.
– Posted using BlogPress from my iPhone