Tänk vad det kan skifta från dag till dag. Vissa dagar håller man på att gå i taket på grund av att barnen bråkar och lyssnar dåligt. Det enda som funkar då verkar vara revaxör och man räknar till tio en och två och tre gånger. Men så ibland, eller faktiskt ganska ofta, kommer de där ögonblicken då man bara vill stoppa klockan och man känner gränslös kärlek till sina barn. Man blir alldeles varm i kroppen när den äldsta ropar ”I’m in love with you, mamma!” eller när den yngsta säger ”mamma, visst är jag din hjälpreda?” Andra sådana ögonblick är när vi sitter vid middagsbordet och barnen frågar ”vad har ditt bästa varit idag mamma?” och när jag är ute och springer och Tim sällskapar på cykel. Antar att det kommer att vara upp och ner hela livet.
De är alltid älskade ”ungar” men jag förstår vad du menar.På farmor lyssnar de alltid (!?) men som sagt vi slipper ju vardagen och med pojkarna var det likadant då de var små.
Kram till småtrollen