Ibland önskar jag att jag vore piffigare än vad jag är. Jag tycker det är så fint med till exempel målade naglar och fina, fixade frisyrer. Tänker att jag ska ta hand om och vårda mig själv bättre, men dels så orkar jag inte och dels så finns inte tiden till. När barnen är vakna tar de upp nästan all tid och när de somnat ska det förberedas och planeras inför nästa dag. I veckan målade jag faktiskt mina naglar med mitt nyinköpa, rosa nagellack. Kände mig vårig och fin. Bara för att jag tog mig för hann det gå en dag innan Stella lyckades få tag på det och målade sina händer. Jag fram med bomullsrondeller och nagellackborttagningsmedel. Det var bara det att bomullen fastnade på mina naglar, så att jag var tvungen att måla om några. Ni förstår ju varför man kanske inte alltid orkar. Det hör väl till att barn gör en del oförargliga saker och det är ju tur att man kan skratta åt det i efterhand.
Jag fick ett tips av chefen om att lära barnen att komma ihåg 112 genom att räkna en mun, en näsa och två ögon. Jag nämnde det för Tim för några månader sedan vid middagsbordet. I onsdags ringde telefonen och jag svarade. Det var från 112 och de ville bara kolla att det inte hänt någonting. Det var tydligen en liten kille som hade ringt och sagt hej och sedan lade på. Jag bad om ursäkt för min son, men blev samtidigt lite stolt att han faktiskt kom ihåg numret. Det ”roliga” är att de här vilda inslagen oftast kommer när jag är ensam med barnen. När Stefan är hemma med dem får jag ofta höra att de varit som ljus. Ändå tycker jag att jag försöker ha bra tålamod.