Har fortfarande inte smält att jag fick vara med om detta en gång till! Det är nog det absolut största du gör i livet ♡♡♡.
Så här började det:
I måndags var jag, som jag skrev tidigare, hos barnmorskan. Hon skrattade när jag kom för vi trodde inte att det skulle bli en till gång eftersom Tim kom två veckor tidigt och Stella en dag sent. Hur som helst gjorde hon en hinnsvepning som skulle kunna sätta igång förlossningen, men det fanns ingen garanti. Hon kände huvudet och då var jag öppen 2-3 cm. På eftermiddagen kände jag en del oregelbundna värkar komma, men tänkte inte mer på det.
Vi gick och lade oss som vanligt och vid 01-tiden började värkarna tillta och göra ondare. Då var det ungefär 7-8 minuter mellan värkarna. Jag ringde till förlossningen och rådfrågade hur vi skulle göra. De svarade att jag skulle försöka sova några timmar till och sedan åka in när vi kände för det. Vid 04-tiden gjorde värkarna riktigt ont och började komma med tre minuters mellanrum. Jag sa till Stefan att nu måste vi ringa hit farmor & farfar. När de kom vid 04.30 stod vi startklara. Då hade vi också hunnit väcka barnen och berätta att vi var på väg till förlossningen och att de förmodligen skulle få ett syskon under dagen.
Värkarna på vägen till Sundsvall gjorde riktigt riktigt ont. Visste inte vart jag skulle ta vägen. Stefan körde ner på 24 minuter. När det kom en värk nere i entrén kände jag att kroppen började krysta. Vi tog snabbt hissen upp till förlossningen och blev mottagna av en barnmorska. Jag sa till henne att jag behövde lustgas pronto.
Mitt i allt detta var det som om någon stack hål på en ballong för helt plötsligt var det en stor vattenpöl på golvet. Direkt började jag andas lustgas medan jag bytte om till den sexiga landstingsskjortan. Det blev ett snabbt CTG som visade normala hjärtslag samtidigt som barnmorskan konstaterade att jag var var helt öppen. I mitt förlossningsbrev hade jag bestämt mig för att jag skulle stå på knä, så jag ställde mig upp, hängde över ryggstödet och drog in lustgasen för att överleva värkarna.
Med Stefan som stöd och massör tryckte jag på utan annan bedövning och 05.50 var en tjej på 4,6 kg och 54 cm ute. Trots att hon var en stor bebis sprack jag ingenting. Gudskelov!
Vi blev lite chockade när vi insåg att det inte var en kille. Det var vi helt inställda på att det skulle bli. Sedan började vi räkna tår och fingrar, kollade att barnet såg friskt ut och det gjorde det. Vilken lättnad! När jag fick upp henne på magen kom tårarna. Så mycket kärlek till ett nytt barn trodde jag inte jag hade plats för ♡. 150505 och född 05.50 – många femmor blev det.
Vi firade vår lilla klump med mackor och juice i förlossningssalen och ringde hem till Tim och Stella. Snacka om stolta storasyskon. När de sedan dök upp på eftermiddagen var det bara så häftigt!!
När vi vägde in konstaterade barnmorskan att hon var lite för stor för sin ”ålder”. Det betyder att vi fortfarande är kvar på BB för att tillväxtmata var tredje timme. Vi hoppas på att få åka hem imorgon eller på fredag.